”Han var galen i huvudet, helt enkelt”

Punkbandet Florence Valentin från Stockholm har tagit sitt namn efter en av Johnny Bodes pseudonymer. På så vis är de en av de största reklampelarna för den legendariske skandalartisten, och när bandet nyligen gästade Göteborg var det en självklarhet för Johnny Bode-sällskapet att möta upp och ta ett snack med sångaren Love Antell. Här berättar han om sitt förhållande till Johnny Bode, en man han placerar mittemellan Karl Gerhard, Lars Hillersberg och Eddie Meduza.

- Jag hörde talas om Johnny Bode när jag läste Ingmar Norléns biografier, och i samband med att vi höll på att bilda bandet läste jag om ”Jakten på Johnny Bode – skandalernas man”. Den och Jokkmokks-Jockes bok ”Tjosan!” är de två roligaste musikbiografier jag någonsin läst. Det är helt fantastiska historier, Mötley Crüe gånger tio, liksom. Så jag slängde ur mig att vi skulle heta Florence Valentin. Det var mest ett skämt, men sedan var det någon som skrev en blänkare om oss i tidningen och då fick vi fortsätta heta så.
De andra i bandet tänkte nog inte så mycket på det till att börja med, men efter ett tag började vi fundera på namnet och kom fram till att det är rätt bra. Många bandnamn är ju sådana att man direkt förstår hur musiken låter, men Florence Valentin är ganska svårdefinierbart.
Samtidigt är vi ju ett punkband och Johnny Bode var definitivt en man med punkattityd. Han tar plats och vågar utmana det korrekta. Det är också roligt att han är en sådan klåpare. Han vill vara en smart affärsman, men är alltid för klumpig.

Florence Valentins texter är tydligt vänsterpolitiska, men Johnny Bode förknippas ju främst med sitt samröre med nazisterna. Hur går det ihop?
- Jag upplever att Johnny Bode var helt borta politiskt, han var ingen politisk människa. Han var en skrävlare som ville stå i centrum och som saknade distans och gränser. Han var galen i huvudet, helt enkelt. Men det är också det som är intressant med Johnny Bode, han var alltid fel och avvikande, vad han än gjorde.
Det är svårt att inte känna sympati med Johnny Bode, han blev verkligen ganska tilltufsad av livet. Han verkar ju ha gillat att leva i sin egen myt och skryta om hur glamouröst allt hade varit, men ärligt talat var det ju ganska mycket skit. Han var en klantskalle och man kan känna med honom.

Hur är det med Johnny Bodes musik, har du lyssnat mycket på den?
- Jo då, jag har lyssnat en hel del på den. Det första jag hörde var förstås porrskivorna, men sedan förstod jag att de bara utgjorde en bråkdel av hans produktion. Han gjorde ju enormt mycket schlager på 30- och 40-talet. Det mesta är förstås ganska fjantigt, gjort med en väldigt kommersiell och cynisk Denniz Pop-attityd. Men ibland får han till det och då blir det fantastiskt, som ”Den gamla spinnrocken” till exempel.

Gillar du annan musik från den tiden?
- Jag gillar allt möjligt, Karl Gerhard till exempel. Han är en stor estradör precis som Johnny Bode. Båda förpackar det subversiva innehållet i sin musik i en behaglig form, och det gillar jag. Det jag också tycker om med Karl Gerhard är att han är en fullfjädrad satiriker, han har ett roligt sätt att berätta och driva med sin publik. Han är politisk, men han har inte alls blivit ihjälkramad av vänstern som till exempel Vysotskij.
Dessutom gillar jag Karl Gerhards sätt att arbeta textmässigt, hans sätt att skriva. Att han gör en refräng som han sedan kopplar ihop med olika verser och använder på ett nytt sätt varje gång. Vi har en låt som heter ”Smällar man får ta”, som är skriven precis så. I den första versen handlar det om Abab-vakter som spöar alkisar på T-centralen, ”det är smällar man får ta”. Men sedan går det vidare och i sista versen handlar det om svenska vapen i Pakistan. Det är också ”smällar man får ta”.


Varför tror du att Johnny Bode fortfarande är populär?
- Han är ju en perfekt kultperson. Historierna om honom slår det mesta. Man får se en helt annan sida av societetslivet och nöjesvärlden i hans berättelse, jämfört med andra biografier om den tidens artister, som till exempel Jules Sylvain eller Gösta Ekman den äldre. Och medan Karl Gerhard upphöjs idag så är Johnny Bode fortfarande underground. Men jag ser en likhet mellan dem, och det är dubbelheten. De rör sig mellan olika världar, de är en sorts klassförrädare.

Vilka andra artister kan du se som påminner om Johnny Bode?
- Den man omedelbart kopplar ihop med honom är ju Eddie Meduza. Precis som med Johnny Bode är det med ganska blandade känslor man lyssnar på Eddie Meduzas musik. Han är en fördomsfull raggare och så är han otroligt sexistisk, precis som Johnny Bode. Men det som gör att man ändå kan lyssna på båda två är att de hela tiden har så gott humör, fast de är så grova. Allt de gör är gjort med humor. De driver med våra fördomar.
Johnny Bode påminner också en del om serietecknaren Robert Crumb, i det här att han är så besatt av sex. Och så tänker man på Lars Hillersberg, en annan av mina stora idoler. Det Hillerberg och Bode har gemensamt är att de lyckas reta upp precis alla och skaffa väldigt mäktiga fiender. Det är väldigt svårt att lyckas med det idag och det är verkligen jättehäftigt.

Florence Valentins musik låter inte precis som Johnny Bodes. Brukar ni någonsin spela någon av hans låtar?
- När vi uppträdde på Karl Gerhard-sällskapets årsmöte hade vi repat in åtta Karl Gerhard-låtar där vi uppdaterat texterna lite grann. Men Johnny Bode har vi aldrig vågat spela. Eller jo förresten, en gång spelade vi ”En herre i frack” när det var en stammiskväll på Kvarnen i Stockholm. Men det är enda gången hittills.

Text: Gustaf Görfelt
Foto: Erik Kuoksu