Per Meurling uppmärksammad

I decembernumret av OLM (Ordfronts litterära magasin) har Hans Lagerberg skrivit en intressant artikel om den minst sagt originelle marxistiske kritikern, filosofie doktorn och kulturprofilen Per Meurling (1906-1984).

Per Meurling var bekant med Johnny Bode och, åtminstone tidvis, god vän med honom. Han var en av få personer som tog Johnny i försvar efter att hans bravader under andra världskriget gjort att han blivit totalt utfryst av hela det kulturella etablissemanget i Sverige och bannlyst på Sveriges Radio.


Sitt försvar utvecklar Meurling i en artikel i herrtidningen Top Hat, nr 3 år 1950, med titeln Är Johnny Bode en gangster? Meurlings slutsats är att man inte kan se på Bode så: "Någon gangster är han inte, utan helt enkelt bara en född operettartist, ett världens barn, en liten syndig gosse, som med glada miner sprider lite glädje omkring sig i en tråkig värld."

För en sentida läsare verkar Per Meurling ha fångat Johnny Bodes person ganska bra, med både fel och förtjänster. Inte minst blir det tydligt att den som skulle umgås med Johnny var tvungen att ha både tålamod och överseende, men å andra sidan kunde ha ganska roligt. (Artikeln i sin helhet finns tryckt i faksimil i Ingmar Norléns bok Jakten på Johnny Bode - skandalernas man som förväntas komma i ny upplaga under 2010).

Inte helt oväntat sattes Meurlings eget överseende så småningom på hårt prov. Inte minst då Johnny Bode 1966 gav ut boken Jag var en kärlekskonstens mästare under namnet Johnny Delgada (ett efternamn han tagit sig under operettiden i Wien). Boken var redan utgiven en gång tidigare, 1950, då under pseudonymen Maurice Norrman. Då hade den beslagtagits på grund av sitt pornografiska innehåll, som ansågs såra tukt och sedlighet. Eftersom förlaget förbundit sig att inte röja författarens namn tog förläggaren bötesstraffet.

Nu gavs den alltså ut på nytt, i ett mer liberalt kulturklimat. Problemet var bara att det inte var Johnny Bode som skrivit boken, utan Per Meurling. Meurling hotade med stämning, men gick så småningom med på förlikning. Johnny Bode gav sig dock inte med detta. Han åkte till Danmark och sålde manuset en gång till, denna gång under titeln Elskovseksperten. Trots detta bestod vänskapen med Per Meurling.

Som man kanske kan ana sig till var Per Meurling och Johnny Bode på vissa sätt samma andas barn. Det de framför allt delade var förkärleken för att bryta tabun och ställa till med skandal. Meurling var dock till skillnad mot Bode en tydligt ideologiskt driven person, även om han under sitt liv flera gånger synnerligen drastiskt bytte politisk position. Oavsett var han befann sig i debatten var han dock ständigt lika polemisk och rasade mot dem han kallade "den goda tonens pingviner".

Per Meurling hade också, i motsats till Johnny Bode, förmågan att landa på fötter efter de mest häpnadsväckande frivolter.

Meurling började som skribent i studenttidningen Lundagård under sent 1920-tal, där han hävdade att det akademiska livet uteslutande bör ägnas åt vetenskap och konst. Men ganska snart radikaliserades han av den ekonomiska krisen och fascismens frammarsch. Han blev clartéist, gick med i den socialdemokratiska ungdomsklubben Frihet och blev en av de ledande kring den marxistiska tidskriften Ateneum.

Efter att hans bror Olle stupat i spanska inbördeskriget 1936 drev Per Meurling ännu längre åt vänster och blev benhård kommunist, så Moskva-trogen att han till och med offentligt försvarade skådeprocesserna mot de gamla bolsjevikledarna och Stalins pakt med Hitler. Han avslöjades som sovjetisk agent och dömdes 1943 till fängelse för olovlig underrättelsetjänst.

Hans Lagerberg berättar i artikeln om Meurlings fortsatta äventyr sedan han kommit ut ur fängelset:

"Om han tjänade Stalin, den svenska försvarsstaben eller CIA visste han nog inte alltid själv, medan han valsade fram i märkliga turer mellan krogborden. Ett tag tycktes han som Ny Dags korrespondent i Östeuropa försvunnen, men hade bara inlett en period av extremt rumlande. Ny Dags redaktör gav honom namnet Pelle Sanslös.

1948 blev han definitivt renegat, när han helt tog avstånd från kommunistpartiet, Stalin och Lenin. (Men inte Marx.) Han kunde därefter i några år försörja sig på att skriva om kommunistiskt spionage och landsförräderi. Han disputerade med en historiematerialistiskt inspirerad avhandling om religionens bidrag till uppkomsten av social olikhet - men påstod att han bara velat bli doktor för att imponera på en vacker flicka på rakstugan.

Försöken att under 1950-talet anpassa sig till borgerligt familjeliv misslyckades totalt, och snart hopade sig hos polisen åter rapporter om bråk och fylla. Medan han klagade över det obildade folket som dyrkade sin egen medelmåttighet blev han också känd som Porrdoktorn och motsättningarna mellan "hög" och "låg" kultur fortsatte att dväljas i honom - så gav han till exempel 1967 ut både den utmärkta ungdomsboken "Jesus äventyr" som den fåniga "Münchhausens erotiska äventyr"."

När vänstern ryckte fram på 1960-talet så ställde sig marxisten Meurling typiskt nog i opposition, skällde ut ungkommunisterna för att gå reaktionens ärenden och hävdade att Marx i nuläget skulle ha varit socialdemokrat. "Porrdoktorn" lyckades till och med bli anställd på det socialdemokratiska partihögkvarteret där han arbetade med att sammanställa utländsk press.

Per Meurling dog i strupcancer 78 år gammal år 1984, ett år efter Johnny Bode. Han lämnade efter sig en synnerligen omfattande litterär och journalistisk produktion, framförallt inom ämnena politik, religion och erotik.

Hans Lagerberg arbetar nu med en sorts biografi över denne synnerligen intressante person i svensk 1900-talshistoria. Enligt OLM är det en bok om de intellektuellas uppdrag och villkor, där Per Meurling ledsagar Lagerberg genom kulturvärldens himlar och helveten.

Bokförlaget Vertigo har också utlovat att återutge Per Meurlings "erotiska memoarer" Ögat i pottan under året.

Båda dessa böcker kan nog bli synnerligen intressant läsning. I väntan på dem rekommenderas artikeln i OLM.